Bland pappren efter ett nedlagt cirkusmuseum fanns ett brev, daterat 1883. Avsändaren är en läkare vid namn Dr. Aurel Fontaine.

Han hade blivit inkallad av en resande utställare som nyss köpt en bur mycket billigt, i all hast, från en turkisk cirkus som gått omkull i Izmir. I buren följde något mycket märkligt, en död människolik varelse. Fontaines uppgift var att avgöra om varelsen var äkta eller en bluff, innan man vågade ställa ut den för betalande publik.

Innan han kommer till själva undersökningen ägnar han ändå flera sidor åt det han fått höra av de turkiska cirkusarbetarna om vad hon varit tidigare. För hon hade levt, säger de. Levt och rest med truppen i flera år. Ätit små bitar bröd och frukt, sovit hopkrupen buren som hon spenderat många år i.
Musik tycktes nå henne på något vis, till exempel en säckpipa eller en fiol, då vände hon huvudet och satt alldeles stilla tills tonerna dog bort.
 
Ingen hörde henne någonsin tala. Men fler än en berättade om kvällar då hon grät utan ljud, och tårarna lämnade spår nedåt det uttorkade ansiktet.

Ett år innan Fontaine kallades dit hade hon slutat röra sig. Man trodde först att hon bara sov tyngre än vanligt. Sedan gick dagar, veckor, och till slut fanns inget annat att göra än att acceptera vad som hänt. Kroppen ruttnade aldrig. Den bara torkade ihop och stelnade som en liten mumie.

Så mötte Fontaine henne, hängandes i en liten kedja i sin trånga bur. Kroppen var cirka 40 centimeter från huvudet till fötterna. Han hade väntat sig snickrat läder och ståltråd som skapats för att lura en publik. Men det han fann var något som obestridligen en gång levt. Huden hade mörknat till färgen av gammalt gult pergament, spänd hårt över kindben och käke, ögonhålorna gapade tomma och djupa. Håret föll långt och grått ner över vad som fanns kvar av ansiktet, som om hon gömde sig bakom det.

Kläderna, eller vad som återstod av dem, var mest trasor nu, och under tyget kunde han ana ett skelett som nästan trängde igenom den hårdnade huden. Händerna var långa och krokiga, mer klor än fingrar. Men lederna satt rätt. Varje senfäste, varje böjning stämde med mänsklig anatomi, men i miniatyr. Ingen docka görs med den sortens precision i minsta fingerknoge.

Han fann ingen puls eller andning, men det hade han inte heller förväntat sig. Men något annat lät sig inte skakas av; känslan av att bli sedd tillbaka. I burens botten glödde en liten lampa, och i det svaga skenet var han säker på att huvudet flyttat sig, knappt märkbart, medan han arbetade. Som om något i henne fortfarande ville hålla honom i blickfånget.

Ägaren av den turkiska cirkusen hade aldrig velat säga var hon ursprungligen kom ifrån men mycket tyder på att hon kan härstamma från Gotland där liknande varelser iakttagits under många hundra år i det fria.

Fontaine kunde aldrig fastställa vad hon egentligen varit. Han avslutade sina anteckningar: "Vetenskapen kräver att jag kallar henne död. Något annat i mig vägrar att skriva under det."
---
Totalhöjd 88 cm.