RETZIUS & EDWARD
Hustomtar och andra ljusskygga varelser i vår närhet har alltid haft utmaningar med deformationer och missbildningar på skelettet. Under sena 1700-talet blev detta fenomen mer känt som liten vanpating hos de som fångade in och studerade exemplar med missbildningar.
 
Den mest kända personen som specialiserade sig inom detta område var Anders Jahan Retzius som föddes 3 oktober 1742 i Kristianstad. Vid den här tiden ansågs det som aningen oakademiskt att studera vättar. Svenska kyrkan, som då fortfarande hade mycket att säga till om inom forskningen, ogillade Retzius arbete runt just vättar. Han var dock mycket framgångsrik inom svensk farmakologi och var välrespekterad av sina kollegor samt en av Carl von Linnés lärjungar.
 
Mycket av Retzius arbete runt vättar har försvunnit och aldrig fått sin riktiga plats inom den dokumenterade biologiska historien. Till Lunds universitet skänkte Retzius 1805 en mängd fynd. Han skötte om universitetets samlingar och samlade in ungefär 1 700 exemplar på egen hand. Det var mest småkryp utan ryggrad, men han hade också samlat på sig 120 kranier och horn, över 20 kompletta skelett samt 25 djur av olika slag som antingen var uppstoppade eller inlagda i sprit. Och, ett komplett skelett från en så kallad liten vanpating.
 
FYNDET I MOSSEN
Retzius hade fångat in exemplaret i Simrishamn 1762 där han vid den tiden drev ett apotek, samtidigt som han studerade Smålands mossar. Fyndet gjorde att han blev alltmer intresserad av vättar och då framför allt dem med missbildningar som skulle bli betecknad som liten vanpating.
Hans texter berättar om en grupp som försköts från de andra vättarna och ibland även dödades av sina egna.
 
Vättarnas existens har alltid varit mycket hotad av människan. De måste leva i det dolda och ha så lite kontakt med människor som möjligt. En vanställd vätte med handikapp kunde omöjligt hålla sig undan lika bra som de andra. Därför var det ofta en dödsdom för en vätte som föddes eller utvecklade någon form av funktionsnedsättning.
 
VANPATING EDWARD
Just den här lilla vanpatingen fann Retzius i utkanten av en mosse i Småland. Den var kraftigt undernärd och kunde bara dra sig sakta fram på marken. Den var antagligen döende. Det som var anmärkningsvärt var att kraniet hade två ansikten, båda med två små ögon, näsa och mun.
Han tog med sig exemplaret till sitt arbetsrum i apoteket med syfte att lägga den i formalin för att bevara den.
 
När han dagen efter skulle påbörja arbetet upptäckte han att den fortfarande var vid liv i lådan där han låg. Han provade då att mata den med mjölk och den drack, med båda sina munnar. Han beskriver att de små ögonen sakta gick från döda orkeslösa till mycket levande. Sakta kom livet tillbaka i den lilla kroppen.
 
Han döpte den till Edward och beslutade sig för att försöka få den att överleva i stället för att lägga den i formalin. Under den här tiden, och även fram till nutid, fanns och finns mycket fördomar om att vättar sprider sjukdomar och otur. Då Retzius drev ett apotek insåg han direkt att Edward måste bli en hemlighet, och så blev det under många år. Edward blev starkare och fick fortsätta sitt liv i Retzius arbetsrum som var förbjudet område för alla utomstående.
 
Han studerade Edward som växte sig starkare och återfick hälsan. Dock kom han aldrig att kunna gå ordentligt igen. Hans muskler i knän och underben var underutvecklade och klarade inte av att bära kroppen. Han led även av förstorad bröstkorg och vikten av det onormalt stora kraniet gjorde att ryggraden utvecklad skolios som försvårade hans förmåga att röra sig normalt. Retzius tillverkade benskenor som Edward efter mycket träning lärde sig att gå med.
 
Till synes var det främre ansiktet som kontrollerade resten av kroppen. Det andra ansiktet på sidan var väldigt passivt och kunde bara kontrollera sina egna ögon och sin mun, ingen av de övriga kroppsdelarna.
 
OND TVILLING
Edward kunde inte riktigt prata, trots sina två munnar, men han gjorde en form av läten och Retzius lärde sig efter tid att tolka dem till en viss del. Ansiktena kommunicerade också med varandra. Helt klart var att det främre ansiktet var av trevligare natur och det bakre otrevlig, som ofta väste och gjorde hemska grimaser.
 
Det var som att en för övrigt snäll vätte hade fått en ond tvilling-demon.
Det främre ansiktet var mest aktivt på dagen och det bakre på natten, eller när det var mörkt i rummet. Retzius kunde ibland uppleva det som att demonen viskade onda saker till det snälla ansiktet, som i sin tur åmade sig ångestfyllt.
 
EDWARDS DÖD
Edward levde i över 16 år hos Retzius och de blev på ett sätt vänner och skapade ett starkt band. Under de senare åren visade han ibland upp Edward för sina vänner. Han tog även med honom ut i naturen. Men där blev Edward alltid mycket upprörd och skrämd och ville alltid tillbaka upp i famnen på Retzius.
 
Antagligen hade han blivit förvisad och kanske illa behandlad av sina egna innan han blev räddad på mossen den där dagen, och kände att naturen var ett farligt ställe för honom.
1778 hade Edwards existens blivit allmänt känt i Simrishamn och röster höjdes mot att ett skogens väsen hölls i samma lokaler som apoteket. Retzius försökte övertyga stadsborna att det inte var någon fara och att Edward inte utgav något som helst hot mot hälsan.
 
Trots det blev det snart en alltmer hotfull stämning och Retzius bestämde sig för att sälja apoteket och flytta från staden. Natten innan verksamheten skulle överlämnas till den nya ägaren, apotekare Linderstedt, dör Edward i sin lilla säng i arbetsrummet. Han har blivit strypt med en snara runt halsen. Vem som låg bakom det hela framgick aldrig. Men det ryktades om att någon brutit sig in på natten för att döda Edward av vidskepliga skäl.
 
En annan teori är att det onda ansiktets röst till slut drev Edward till självmord. I senare anteckningar gällande Edward kan man mellan raderna läsa om hur Retzius fasade för vad det lilla livet skulle få möta för fasor om andra biologer eller läkare skulle få tag på honom. Var det kanske ett barmhärtighetsmord av Retzius då Edward blivit känd och det bara var en tidsfråga innan han hamnade under någons skalpell?
 
RETZIUS FICK MEDALJ
Retzius var den förste som fäste uppmärksamheten vid de märkvärdiga zoologiska fynden i Skånes torvmossar. Vetenskapsakademien valde honom 1782 till sin ledamot och lät 1842 slå en medalj över honom.
 
Han var dessutom ledamot av Kungliga Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg (1778) och Lantbruksakademien (1812) samt en mängd utländska lärda samfund. Retzius var inspektor vid den av Västgöta och Kalmar nationer sammanslagna Götiska nationen i Lund 1798–1812.
 
EDWARDS SKELETT
Retzius dog 6 oktober 1821 och ligger idag begraven i Stockholm på Solna kyrkogård. En byst restes till hans minne utanför Universitetshuset i Lund. Edwards lilla skelett är väl bevarat och man kan än idag tydligt se de två ansiktena på kraniet.
 
Även om han är en av de mest dokumenterade fallen av liten vanpating är det mycket vi inte känner till om honom, hans liv och hans öde bland människorna.
 
Noodle Gustafsson,
Curator Studio RacHell Post