UV-Print på kanvasduk.
30 x 40 cm.
Numrerad upplaga på 5 exemplar.

---
SKOGENS HELIGA VARELSER
Älvor har i alla tider varit skogens heliga varelse för andra djur och har därför kunnat leva ett väldig fredligt liv. Det enda hotet som funnits är människan och vi är också de enda älvor någonsin skulle attackera eller behöva försvara sig emot.
 
En älvas flygförmåga har gjort att den enkelt kunnat undvika konfrontationer med människan och har enkelt kunna flytta länge och längre in i djupa skogar i samma tempo som människan trängt in i tidigare marker ingen satt sin fot på.
 
Men någon hände med älvornas utveckling och med tiden blev varje generations vingar minde och mindre. Man har i döda exemplar som analyserats i laboratorium hittat höga halter av giftiga ämnen i kroppsvävnaden men framför allt i vingarna. Det är framför allt ämen som sprits i naturen vid eldning av trä, till exempel vedeldning.
 
Antagligen har människans eldning som ökat markant de senaste 300 åren skapat en mutation i älvans DNA som gjort att vingarna blivit för små eller missbildade. Det i sin tur har lett till att älvan till slut helt eller delvis förlorat sin flygförmåga.
 
De sista kända exemplaren av älvor som hittats under tidiga 1900-talet har burit så små vingar att de aldrig skulle kunna bära hela kroppen i luften mer än möjligen några sekunder då älvan segelflugit mellan träden.
Kanske ledde människans vedeldning fram till älvornas antagna utrotning.

EN ÄLVAS DÖD
Älvor letar sig ner i hålor under marken under vintern där de förberett med en bädd av dun och blommor som den samlat ihop under sommaren. Blommorna får torka tillsammans med mossa som hjälper till att hålla rätt luftfuktighet under den torra vintern.

När den första snön faller kryper älven ner i sin vinterboning och täcker noga till ingången för att hålla snön ute.
Där ligger älvan hela vintern som i en dvala utan att äta eller dricka någonting under många månader. När vårens solar börjar komma för att väcka upp naturen vaknar även älvan upp och tar sig ut igen. Den är snabb på att leta upp de första blommorna som slår ut där den kan hitta nektar att slicka i sig. Ibland får den även hjälp av bin som har kvar av vinterns förråd av honung.
 
Hur gammal en älva kan bli är väldigt oklart, man tror att den kan nå 100 år. Men vad man vet med säkerhet är hur den dör, eller snarare när den dör.
Det är alltid på våren när den kommer ut igen, aldrig i sin håla under vintern. Det är precis som att den klamrar sig fast vid livet bara för att komma ut och få dö i det fria under solens strålar när tiden är kommen.
 
Själva döden är lång och stillsam. Oftast sätter den sig på ett ställe där solen når den så länge som möjligt under en dag. Sen rinner livet sakta ut ur dess kropp, droppe för droppe. Älvor är på ett sätt heliga för andra djur i naturen och de blir aldrig angripna av andra djur på något sätt varken i livet eller därefter. Det gör att kroppen får vara helt i fred och sakta bara torkar ut i samma ställning den satt sig i.
 
Dock kan det ta veckor och ibland månader innan den är helt död. Man har iakttagit älvor som till synes varit helt döda i veckor men plötsligt rest huvudet och låtit vingarna slå några slag för att sedan bara tyna bort.

Som om att den bara sitter där och betraktar naturen runt sig och sakta blir en del av den på ett annat andligt plan. 

Det är naturens längsta övergång från att vara levande till att vara död.
 
Noodle Gustafsson
Studio RacHell Post